torsdag 2 maj 2013

Min pappa

Jag bor på halvtid hos min pojkvän, och halvtid hemma hos mina föräldrar. Mådde så himla bra i morses, hade en så mysig morgon med min fina pojkvän som alltid är så glad och positiv och får mig att känna att allt är möjligt. Nu är jag hemma hos mina föräldrar, och det tog bara två timmar innan pappa var tvungen att förstöra allt. Som vanligt. Han kom in i mitt rum och var bara tvungen att berätta om en studie han sett på tv, där det framkom att människor som sitter framför datorn många timmar varje dag löper större risk att bli deprimerade och begå självmord. "Tänkte bara att jag skulle berätta det för dig", sa han, "så får du själv avgöra vad du vill göra med den informationen".

Nejmen så trevligt. Lite elaka pikar och inplantering av negativa tankar i mitt huvud så här på torsdagsmorgonen. Ibland vill jag bara skrika mig hes.

"Du pappa," önskar jag att jag kunde säga, "jag tror att växa upp med en verbalt misshandlande skithög, som dig, bidrar betydligt mer till depression och självmordstankar än att sitta vid datorn".

Blä.




måndag 29 april 2013

Middag eller ej, det är frågan

Jaha, nu sitter jag hemma hos min pojkvän med den sedvanliga middags-ångesten. Hans mamma ska bjuda familjen på middag och jag är bjuden. Fan fan fan. Försöker bestämma mig hur jag ska göra, om jag ska tacka nej och sen sitta och skämmas över det hela kvällen, eller tacka ja och sitta och ha extrem-ångest hela kvällen. Pest eller kolera, pest eller kolera.

Det känns som om jag alltid dubbelbestraffas i de här sammanhangen. Familjen blir sårad, min pojkvän blir irriterad och jag framstår som udda och folkskygg när jag tackar nej. Jag hatar att framstå som konstig! Men jag får mega-ångest, förlorar förmågan att prata och ha ögonkontakt och framstår som udda och folkskygg när jag tackar ja. Alltså hur jag än gör så blir det fel! Jag kan inte göra rätt, och det är så otroligt frustrerande.



fredag 19 april 2013

Hejsan

Nu har jag inte gjort en uppdatering på bra länge här. Vad har jag pysslat och knåpat med i mitt liv då? Öööh, typ inget. Jag sitter på min rumpa väldigt mycket. Sitta är skönt. Stå upp? Jävligt jobbigt. Soffpotatis av rang, det är vad jag är. Potato and proud.



En lustig sak: Jag är svinrädd för min pojkväns pappa. Alltså det är pinsamt, men jag kan inte hjälpa det. Han är en sån där oslipad bullrig man med renrakat huvud och bred dialekt. Oftast hör jag faktiskt inte ett ord av vad den mannen säger, vilket inte direkt förbättrar det sociala mötet. Det som gör det hela mest jobbigt är att han är så social. Han försöker prata med mig jämt, ofta på ett lite påträngande vis, vilket får socialfobiska mig att sparka bakut inombords. Det vaknar till liv någon slags barnslig trots, och jag känner typ "NEJ, du ska inte få lära känna mig, lämna mig ifred! Läs mina signaler! Kan du inte ge dig någon jävla gång och ge upp?" Gått tre år liksom.

Sjukt frustrerande. Och samtidigt så komiskt.

Han frågade mig en gång om jag var rädd för honom, då sa jag till gräsmattan "Hehe, nej då, klart jag inte är..."


onsdag 20 mars 2013

"Kom igen, prata då!"

Okej, ni kanske märker. En av mina favoritsidor på nätet är 9gag. Kolla in det här (och läs kommentarerna!).

Om ni inte förstår Engelska: Det handlar alltså om personer som pekar ut den blyga i klassen och ifrågasätter inför alla klasskamrater varför denne är så tyst.

Sånt här gör mig verkligen skitsur. Speciellt de hjärncellsbefriade idioter som i kommentarsfältet berättar att det gör såhär ofta, för att hjälpa. Hjälpa. Sug på den. Hjälpa?

Till alla assholes, beakta detta:

* Blyga vet om att de är tysta. Förstår ni? Vi tar det en gång till; blyga vet om att de är tysta. Ni behöver inte berätta det för oss.

* Blyga oroar sig över att andra människor ska ha en negativ uppfattning om dem. Och en gång till; Blyga oroar sig över att andra människor ska ha en negativ uppfattning om dem. När ni uppmärksammar vår tysthet med antydan att det är något negativt, bekräftar ni vår rädsla. Vi skäms. Det får som effekt att vi oroar oss ännu mer = blir ännu tystare.

* Blyga blir obekväma av uppmärksamhet. Hajar ni? Obekväma. Av. Uppmärksamhet. Om ni gör något som drar flera människors uppmärksamhet till oss, så blir vi inte glada. Vi blir rädda, ångestfyllda, och till och med arga.

* Blyghet är inte något man bara kan stänga av och . Lika lite som det går att stänga av och på att vara kreativ. Eller av och på att ha matematiskt tänkande. Blyghet ligger rotat i vår personlighet. Det är inget aktivt val som vi gör.

* Det är okej att vara blyg. Det är normalt och mänskligt att vara lite blyg. Blyghet har historiskt sett inte setts som något problem. Det är först i modern tid med det kommersiella samhället som god social förmåga, och att vara utåtriktad, anses vara så viktigt. I vissa länder än idag anses faktiskt blyghet vara någonting bra, en god ledaregenskap. Igen; det är okej att vara blyg. Varför ska vi ändra hela vår personlighet för att kunna passa in med er? Lär er att förstå oss och därmed möta oss på halva vägen istället.

Om ni seriöst vill hjälpa:

* Blyga tycker om när människor möter dem på deras egen nivå. På deras egen nivå. Gå ifrån dina vänner en stund och sätt dig ensam med oss om du vill att vi ska öppna upp. Tala lugnt. Var snäll och försiktig. Tålmodig. Ställ lite frågor, men inget för personligt. Förvänta er inte att vi ska leda konversationen, vi lyssnar gärna när ni berättar om er själva en stund.

* Nämn aldrig vår blyghet eller tysthet. Jag upprepar; ALDRIG. Då förlorar ni genast all vår tillit och vi slår ihop som en mussla. Varför? Se ovan!

* Om ni sätter er vid oss och pratar, gå då inte därifrån så fort konversationen dör och det blir lite tyst. Då tolkar vi det som att ni gick därifrån enbart för att ni tycker att vi är för tysta.

* Blyga öppnar upp när de känner gemenskap och tillit. Gemenskap och tillit. Behandlar ni oss som om vi är en i gänget, ja då börjar vi känna oss som en i gänget. Respekterar ni våra begränsningar och undviker att utsätta oss för situationer som vi tycker är obekväma, ja då kommer vi börja känna tillit till er. Blyga människor blir ofta mycket lojala vänner.

OBSERVERA!

* Det är möjligt att vara blyg och social. Detta är människor som är tysta och obekväma i sociala situationer, men vill klara av dem, vill umgås. De kan undvika kontakt med andra, men om någon kommer fram och pratar visar de att de vill genom att anstränga sig (så gott de kan) för att delta i konversationen.

* Det är även möjligt att vara blyg och osocial. Detta är människor som är tysta och obekväma i sociala situationer, och dessutom saknar intresse för att delta i dem. De som saknar intresse kommer troligen att visa det genom sitt kroppsspråk. De suckar otåligt, rullar med ögonen, kniper ihop mungiporna och liknande. Var uppmärksam på detta, dessa blyga personer vill bli lämnade ifred.

* Det finns givetvis även gråzoner mellan dessa två typer.



Hoppas att denna långa lista når flera ögon och att någon kan ta lärdom av den. Nu är klockan snart halv fyra på natten och jag somnar snart på tangentbordet. God natt!

måndag 18 mars 2013

Fredagslögnen

Okej, jag får erkänna att såhär har jag aldrig gjort. Men åh vad jag känner med dig, kära streckgubbe.





söndag 17 mars 2013

Facebook

Alltså. Ibland kan jag störa mig så himla mycket på Facebook. Det här med att det verkar som att livet är någon slags tävling där den som har flest vänner och utför flest sociala aktiviteter vinner. Jag tänka att, även om någon verkligen hade +500 vänner som de umgicks med regelbundet, känns det verkligen som något som är eftersträvansvärt? Really?

Tänk bara vad jobbigt det skulle vara. Nu slutar jag arbetet, men jag får inte gå hem och ta det lugnt. Nej, jag måste träffa Lisa och sen Olle och sen Stefan och sen Kajza och sen Kalle-stropp. Och sen måste jag ringa och vägleda Anders i hans kärleksproblem med Stina, samtidigt som jag lovat Frida att passa hennes son Nils. Frans behöver skjuts till tåget, Kristin vill låna mitt våffeljärn, Rikard knackar oanmäld på för att se sport på mina betalkanaler och Petra ringer och är jättearg för att jag glömt våran tisdagsfika. Får migrän bara jag tänker på det.


Annorlunda människor

Vet ni en film jag älskar? Silver Linings Playbook.



uppfriskande, och det är så skönt med en film som försöker avdramatisera psykisk sjukdom. Jag har känt en tjej som är manodepressiv och hon är en av de skönaste och coolaste personer jag någonsin träffat.

Skådespelerskan Jennifer Lawrence föresten, har ni sett en intervju med henne någon gång? Om inte, gör det. Hon är så awkward, och så underbar.